From Linkan with lööv

Jag har lite svårt för att fatta att det bara är åtta dagar kvar i Barcelona för min del. Samtidigt som jag längtar tokmycket efter att åka till Sverige känns det trist att min tid snart är över i den här staden. Även om jag blivit smått less på Barcelona kommer jag att sakna livet här. Jag kommer att fälla en eller två tårar när planet lyfter på onsdag morgon nästa vecka. Likaså när planet landar på svensk mark, men då av en annan anledning så klart. För hur härligt kommer det inte att bli? Jag flyttar tillbaka till Linköping, vilket betyder att jag och Fredrik äntligen kommer att bo i samma stad. Det känns lyxigt när jag tänker på det, har ju aldrig riktigt upplevt hur det är eftersom jag for iväg till Boden bara ett par veckor efter att vi blivit tillsammans. Alltid har det varit denna jobbiga distans. Men det är ju förstås en erfarenhet, och inte minst en tålamodsprövning. Det fick mig häromdan att tänka på en sak, som jag och Angie snackade om sen; vi är värda någon form av belöning. Vi har haft distans i över ett år och bott i olika länder. Jag har i och för sig försökt tänka att det är klart vi klarar det, med daglig kontakt går det bra. Förut när jag läst och hört om distansförhållanden har jag varit imponerad. När det handlar om mig själv har jag inte varit fullt lika imponerad. Men jag är otroligt glad för att det funkat och att vi snart inte längre är hundratals mil ifrån varandra.